Love On Drugs – Releaseparty – Fri Entré

Arrangör Pustervik
Datum fredag 13 april
Insläpp 19.00
På Scen 20.:00
Pris Gratis
Åldersgräns 18 år
Plats Matsalen

”This is quality singer/songwriter music” -Folkworld, DE

 

”Musik rakt in i hjärtat!” -Borås tidning

 

”Lockande, melodiöst flow!” -Popgeni

 

Efter några års idogt turnerande med Göteborgsbaserade americana-bandet Little Green blev Thomas Pontén sugen på att testa vingarna på egen hand och gjorde så under namnet Love On Drugs. Uppriktigt och nära med egenkomponerat material som låg lite utanför den mer traditionella country- och americana som Little Green gjorde sig kända för. Indiepop med catchiga refränger och ett stänk jordig country samsas i den etablerade treminuters-ramen. Love On Drugs har bl a jämförts med Karl Wallingers World Party vilket kan tyckas logiskt eftersom han precis som Thomas blandar influenser från båda sidor av Atlanten i sin musik.

 

Love On Drugs är i grunden ett soloprojekt. Det är Pontén som har skrivit låtarna, sjunger och spelar alla gitarrer.  Love On Drugs har spelat med bl a Ted Russell Kamp (US), Pi Jacobs (US) Sarah Macdougall (CAN) och Gordie Tentrees (CAN). Både i Sverige såväl som på andra sidan Atlanten.

Krister Selander har varit Love On Drugs basist ända sedan starten så han var given även på denna skiva. Trummor och slagverk spelas av Martin Lillberg. En av Thomas favoriter på Göteborgs musikscen är Anders Göransson aka Anders enda barnet och han spelar klaviatur på nya skivan Solder som släpps i samband med releasepartyt på Pustervik. 

 

Pontén beskriver det nio spår långa albumet som en hyllning till 70- och 80-talens fantastiska låtskrivare. Every now and then minner om brittisk pubrock av Nick Lowe, Graham Parker och Rockpile, storslagna Scar om Elton John, David Bowie och The Beatles och Gone away låter som en mix av Neil Young med ”twinguitars” a la Thin Lizzy. Det finns också modernare 90- och 00-talsinfluenser som Teenage Fanclub-doftande Solitude och americana-balladen At the rainbow´s end. Insomnia börjar som en 60-talsballad men slutar som en larmkakafoni av Radiohead eller Arcade fire. ”Jag älskar musik av så många olika slag och jag kan helt enkelt inte dölja det i mitt låtskrivande” avslutar Thomas.