Richmond Fontaine spelar spröd och tankeväckande alt.country där sångaren och låtskrivaren Willy Vlautin med sina texter ofta målar starka, oroande porträtt om liv i utkanten av samtidens USA. När Willy var tonåring så flyttade hans bror till Los Angeles och började skicka kassetter med många av de roots-inspirerade band han upptäckte på LAs punk-scen. Vlautin blev snabbt förtjust i energin från punken som blandades med country&western-twang hos band som Blasters, Rank and File och Long Ryders, och vid 16 års ålder startade han sitt första egna band. Efter ett par års försök i Reno så flyttade han till Portland för att ha fler möjligheter att spela sin egna musik. Ganska snart träffade han basisten Dave Harding och genom deras gemensamma uppskattning av Willie Nelson, X, the Blasters och The Replacements, bestämde de sig för att starta ett band. Stuart Gaston anslöt på trummor och Richmond Fontaine var fött.

 

I slutet av 90-talet gav Richmond Fontaine ut tre album på Cavity Search Records: ’Safety’ (1996), ‘Miles From’ (97) och ’Lost Son’ (99) som gav dem välförtjänta hyllningar för deras blandning av country, punk och folk. Kritikerna la tidigt särskilt märke till Vlautins sätt att berätta, som sedan dess ofta jämförts med novell-författare som Raymond Carver och Larry Brown.

Under 2002 bildade bandet El Cortez Records och började skriva på en trilogi av album som skulle komma att bli hyllade av kritiker världen över. Första albumet i trilogin, ‘Winnemucca’ (2002), blev också första avsteget mot ett mer introspektivt och akustiskt sound som man idag förknippar dem med. Till deras hyllade ’Post to Wire’ (2004) och efterföljande ‘The Fitzgerald’ (2005 anlitades producenten JD Foster (Richard Buckner, Calexico, Green on Red). The Fitzgeralds tema var en krass litterär studie om västra USAs arbetarklass och kallades ”The most beautiful sad album of the year” av Q Magazine. Under turnerandet som följde The Fitzgerald så mötte även Vlautin en litteraturagent som ledde till att han under 2006 fick ge ut sin första novell – ’The Motel Life’.

Efterföljande ‘Thirteen Cities’ (2006) producerades återigen av JD Foster, men till de öken-inspirerade låtarna tog man även hjälp av gästmusikerna Joey Burns (Calexico), Jacob Valenzuela (Calexico) och Howe Gelb (Giant Sand). Återigen så lät inte hyllningarna vänta på sig och The Independent kallade Vlautin “The Dylan of the dislocated” medan The Sun skrev “Vlautin’s one of the most compelling songwriters working today, compared equally to great American novelists like Raymond Carver or John Steinbeck and musicians such as Bruce Springsteen or Tom Waits.”

Efter ett års frånvaro på grund av moderns död, så kom Vlautin tillbaka med ett anteckningsblock fyllt med sånger som kom att bli den mer personliga ‘We Used to Think the Freeway Sounded Like a River’ (2009). Skivan hyllades som ett mästerverk världen över och fick bl.a 5/5 i DN och Uncut. 2011 följde nionde och senaste albumet ‘The High Country’, som i sin helhet är ett porträtt av en tragisk kärlekshistoria om droger, våld, fattigdom, ensamhet och desperation. Vlautin gav under tiden också ut tre ytterligare noveller: ’Northline’ (2008), ’Lean on Pete’ (2010) och ’The Free’ (2014) som alla fick fina vitsord, vilket även filmatiseringen av ’Motel Life’ (2012) med bl.a. Dakota Fanning och Kris Kristofferson fick.

Det har varit 20 produktiva år för Richmond Fontaine och Vlautin som sett nio album, fyra noveller, två live album, en EP, ett instrumental-soundtrack för novellen Northline samt filmatiseringen av Motel Life. I mars i år efter tre års uppehåll kom tionde och sista albumet – ‘You Can’t Go Back if There’s Nothing to Go Back to’. Producerat av John Askew och inhopp av Freddy Trujillo och Jenny Conlee (The Decemberists, Black Prairie).

Köp biljett