Mulatu Astatke

Med en mix av vibrafon och täta blåsarrangemang; mystiska melodier, congas och bongos är Mulatu Astatke ethio-jazzens fader. Född och uppvuxen i Etiopien reste han i tjugoårsåldern till Wales för att studera till ingenjör, men bytte snart både ämne och kontinent och blev den förste afrikan som tog examen från Berklee College of Music i Boston. Med vibrafon, congas och andra rytminstrument kombinerade han västerländsk harmonilära med sitt hemlands skalor. Flyttade till New York, där han adderade afroamerikansk musik, jazz och latinamerikansk rytmik till sin palett. I slutet av sextiotalet spelade Astatke in tre album i USA tillsammans med puertoricanska musiker, skivor som idag är flitigt samplade – och hett eftertraktade bland vinylsamlare.

När han återvände till Addis Abeba var det med en för tiden och platsen helt unik kunskap om amerikansk jazz. Till en början var många skeptiska till hans nya sound, och han ombads rent av att lämna scenen vid ett tillfälle. Men ändå resultera hans återkomst i en rad numera legendariska soloalbum. Och kring honom uppstod en helt ny musikscen i början av sjuttiotalet: Ethio-jazzen var född.

Efter statskuppen 1974 blev tiderna svårare, och länge var Mulatu Astatkes musik försvunnen från den internationella radarn. Det var först 1998, när den franska skivetiketten Buda Musique ägnade ett helt album i sin Ethiopiques-serie åt Astatke, som intresset vaknade på nytt. Jim Jarmusch använde musiken i sin film Broken Flowers 2005, och några år senare hade plötsligt Kanye West, Nas & Damien Marley, Killah Priest med flera samplat Mulatu Astatke.

Mulatu Astatkes konserter på Clandestino Festival 2011 och Clandestino Botnik 2014 kan bara beskrivas som magiska. Hög tid att ännu en gång välkomna denne musikaliska innovatör och hans niomannaband på scen.

Tootard

Rami och Hasan Nakhleh växte upp i Golanhöjderna. Som många andra i det av Israel ockuperade området har de aldrig ägt pass, istället använder bröderna ett dokument som kallas Laissez passer för att resa. Laissez Passer är också namnet på ett album de släppte 2017, influerat av såväl ökenblues som reggae. 

Sedan dess har de flyttat fokus i sin musik, tillbaka till 80-talets elektroniska disco från Libanon och Egypten. Hasan Nakhleh drömde sig nostalgiskt tillbaka till den PSR-62 som funnits i hans barndomshem – en enkel keyboard med orientalisk skala. Han spårade upp ett begagnat exemplar av instrumentet, och det blev starten på senaste albumet Migrant Birds. Det är smooth, glittrigt och fyllt av trånande svårmod. 

De spelar förförisk discofunk med mikrotonala synthslingor, ibland som en levantinsk släkting till Daft Punks Random Access Memories. Men Tootards viktigaste influenser kommer från den egyptiske gitarristen Omar Khorshid, som jämte keyboardister som Ihsan Al-Munzer introducerade västerländsk disco och funk till det klassiska arabiska tonspråket. 

Som titeln Migrant Birds antyder är frihet ett återkommande tema: Drömmen om att röra sig fritt över fysiska gränser och murar, men också över de osynliga barriärer som begränsar hur man kan leva och vem man får älska.

Derya Yıldırım & Grup Şimşek

Visst, de är starkt influerade av 70-talets psykedeliska folkrockvåg från Turkiet. Men att placera Derya Yıldırım & Grup Şimşek på kartan är svårt både vad gäller genre och nationsgränser. Denna “outernationella” konstellationen bildades 2014 i Hamburg då Yıldırım träffade keyboardisten Graham Mushnik, gitarristen-flöjtisten Antonin Voyant och den brittiska trummisen Greta Eacott.

Som bandets ledare står Derya Yıldırım för den hjärtskärande sångrösten men också för elektrifierade melodier på bağlama. För henne är stränginstrumentet en koppling till familjens hemtrakter i centrala Turkiet – föräldrarna kom som gästarbetare till Hamburg redan innan Derya Yıldırım föddes. Men i hennes tolkningar av de klassiska folksångerna, såväl som i gruppens egna kompositioner lever historier om byarna på den anatoliska platån. En vemodig sorts bort-och hemlängtan till en plats hon egentligen bara känner genom familjens berättelser.

Samtidigt består bandets musik av en stor del här-och-nu, och alla medlemmar bidrar med sitt eget temperament. Folkrock, disco och svävande ballader: På albumen Dost 1 och Dost 2 lyckas Grup Şimşeks med konststycket att förena kluriga kvartstoner och melismer med drömmiga synthljud och funkiga trummor.

Al Bilali Soudan

Gruppens namn är en gammal benämning på Timbuktu. Musiken som denna kvartett från Mali spelar har hörts i och omkring den berömda ökenstaden ända sedan 1500-talet, framförd av tuareger vid skördefester och högtider. Den kan beskrivas som ursprunget till det som blivit känt som ökenbluesen. Men medan många av dagens grupper övergått till elgitarrer och trumset, håller Al Bilali Soudan fast vid traditionella slagverk och stränginstrumentet tehardant – om än elektrifierat och distat.

Bandledaren Abellow Yattara kommer från en släkt av musiker, verksamma i generationer inom griottraditionen. I Mali är han och de övriga medlemmarna i Al Bilali Soudan flitigt anlitade instrumentalist i andras grupper. Redan på 1970-talet spelade Yattara in med Ali Farka Touré och Orchestre de Tombouctou. 

Live är Al Bilali Soudan en bluesexplosion utan like. Hur antik deras musik än må vara, så föds den på nytt i varje ögonblick, i improvisationer och humor. På ett sätt som påminner om den bästa sortens jazzkombos tar man sina chanser, tricksar och visar vad man kan – innan den musikaliska bollen passas vidare till nästa spelare.

Köp biljett