JONAS BERGSTEN
En outgiven skiva är också en skiva. Så har det hetat om Jonas Bergstens debutalbum, det mest mytomspunna i Umeås musikhistoria. Att det nu slutligen ges ut känns nästan overkligt efter alla turer. Första ryktet om att Bergsten hade något stort på gång kom 2012. Snacket gick ungefär: ”Ett helt album är klart och det är sensationellt. Pop på svenska – på liv och död. En blivande klassiker”. Flera minnesvärda spelningar samma år spädde på hypen. Liksom den rusiga sommarpop-pärlan ”Surf” som outgiven plötsligt började cirkulera på YouTube sedan Jonas syster Kajsa lagt ut den (utan att fråga Jonas om lov) – och bland annat fick Jan Gradvall att gå i spinn och skriva flera entusiastiska tweets. Sedan blev det tyst. Och ryktena började gå. Ett tag gick det inte en fest i stan utan att det pratades livligt om Bergstens skiva. Den är snart klar. Den blir aldrig klar.Han är i studion. Han har lagt av med musik. Han har fått skivkontrakt. Han har inget skivkontrakt. Han har slängt alla låtar och börjat om på nytt. Han har nya låtar, ännu bättre! Han är bara och fiskar, gör ingen musik. Han släpper snart en ny singel. Det formulerades olika strategier i olika grupper i Umeå om hur man bäst skulle kunna övertala Jonas att göra färdigt skivan. De mest desperata pratade om att gå ihop och ta ett banklån för att finansiera utgivningen alternativt stjäla Jonas fiskeutrustning och porta honom från alla stans fiskeaffärer för att få honom på rätt spår igen.

Hösten 2014 var det som om hoppet var ute. Även de mest entusiastiska hade gett upp. Då dök Jonas plötsligt upp igen. Headlinade en antirasist-gala på Guitars och skapade Beatles-hysteri, inte minst via nämnda ”Surf” till vilken en fullsatt konsertlokal sjöng allsång. I samma veva släpptes också en ny singel, den vackert glittriga ”Släpp mig aldrig”, som snabbt blev en favorit på P3. Varför det tagit sådan tid att få färdigt albumet vet nog bara Jonas själv. Förmodligen en kombination av att han gillar fiske lika mycket som pop och att han inte precis är jordens mest organiserade person. Ett av många exempel på att Jonas inte är någon revisorstyp är att han var arg för att han inte blev erbjuden att spela på U x U Festival i Umeå sommaren 2014. Problemet var bara att han inte kollat sina mejl på flera månader. Redan i början av året fanns en inbjudan från arrangören om att göra en konsert. Nu sägs det att Jonas både skaffat dator och smartphone (förr i tiden var han ofta svår att nå för att han hade kontantkortstelefon som han aldrig fyllde på). Och den hitspäckade skivan är här, tro det eller ej. På den backas han upp av några av Umeås mest meriterade popmusiker: systern Kajsa (Masshysteri och INVSN) på bas, Daniel Berglund (Säkert! och Isolation Years) på trummor och Erik Hörnsten (Katohjärta, First Love, Last Rites, Tiger Forest Cat och Frida Selander) på gitarr. Nämnde Daniel Berglund – som tidigare bland annat varit medproducent på Umeåbandet Sykets andra album ”Can You Keep A Secret?” – har producerat skivan. Själv är Jonas Bergsten allt annat än orutinerad efter åren med indiepopbandet Anna Leong och Dennis Lyxzéns INVSN.

Profet i sin egen hemstad är han redan – även innan han släppt sin efterlängtade debut. Att hans pop, som siktar direkt på hjärtat, snart erövrar övriga Sverige finns det många som tror. Vem kan värja sig mot den rösten? Och mot de egensinnigt formulerade texterna om att gå all in i livet – och smärtan som alltid följer dem som verkligen ger sig hän?

BJÖRN KLEINHENZ

Den ytterst begåvade indie-singer/songwritern Björn Kleinhenz har tillhört landets framgångsrika DIY-scen i över ett decenium med ett otaligt antal album, konserter och turnéer både runt om i riket och övriga världen. Kleinhenz är nu aktuell med sitt nya album ”Ursa Minor”, ett album som kallats Björns storverk. Tillsammans sitt nyformade band, sammansatt av nära vänner, spelades plattan in under en vecka förra sommaren i en vacker lada på den skånska landsbygden. Lite stråkpålägg inspelade i Berlin och plattan föll på plats lika snabbt, snyggt och enkelt som planerat. Om albumet säger Björn:

” It is special because it´s a collective effort. Each member of the band is a close friend of mine and the trust we put in each other in making these songs amplifies not only the creative process in real time but also the result of the finished product.

I had a very strong song writing period leading up to these recordings and had also managed to write about subjects and events very personal. The sharing of these experiences with the band has had a strong impact on me and has at times managed to drag me out of the state of hopelessness in which the songs were often written. The making of this album has strengthened me.”

Köp biljett