Även om Junip är något helt annat än sångaren José Gonzáles atmosfäriska, sparsmakade soloprojekt är det svårt att komma undan hur central hans röst automatiskt blir i alla projekt. Hypnotiserande, smekande och obegripligt mångbottnad – Gonzáles röst har den unika egenskapen att den skapar flera olika associationer: nordiskt vemod, amerikanskt luffande och till och med minnen från latinamerikanska nätter. Och även om Junip handlar om någon sorts melodiös, hypnotiserande krautrocksindie, vävs stämningen till stor del kring Gonzáles mjuka anslag.

 

Men Junip är inte José Gonzáles med band. Istället är de få men briljanta utgåvorna något av arketyper för hur musik låter när bandmedlemmarna spelar tillsammans. Gonzáles sång och gitarr, Elias Arayas återhållna, repetitiva trumspel och Tobias Winterkorns harmoniska klaviatursnurr är både autonoma och fullständigt beroende av varandra på det där sättet som gör att vissa band utan vidare svårigheter tycks kunna jamma fram små mästerverk.

 

Den intima skönhet på nya självbetitlade skivan Junip kontrasterar ofta med en överraskande mörk melankoli, som inleds med de första raderna på albumet. “What would you do/If it all came back to you/Each crest of each wave/ bright as lightning/What would you say/If you had to leave today/Leave everything behind/Even though, for once, you’re shining”:  så går den inledande texten till låten Line of Fire . "Det handlar om att växa upp och ta ansvar i det ögonblicket då ditt liv helt plötsligt  förändras, du är i en ny situation," säger González . "Dina ideal utmanas, och du måste tänka igenom saker och ting från en ny vinkel."

 

Support är Solander

Köp biljett