Med ett bultande honkytonkhjärta utanpå kragen till sina utsökta thrift-store-countrykostymer är Whitney Rose en vintage-country-traditionalist och stilikon ut i fingerspetsarna. Med fullfjädrade sånger av lika klassiskt countrysnitt som hennes kläder har denna autentiska kanadensiska countrysångerska stulit hjärtat på sin nya hemstad Austin, Texas där hon tillsammans med sitt utsökta band lirar regelbundet på legendariska rock’n’roll-country-garage-rockabilly klubben Continental Club och på hippa honkytonkbaren White Horse. 

 

Genombrottet med albumet ”Heartbreaker of the Year” följdes upp av EP:n ”South Texas Suite” inspelad i honkytonkhjälten Dale Watsons studio. Med namn som pianisten Earl Poole Ball (Gram Parsons, Buck Owens, Johnny Cash), telecaster-slingern Redd Volkaert (Merle Haggard) och basisten Kevin Smith (Willie Nelson) i kompet är det en storartad hyllning till sitt nya hem i Texas och hennes kärlek till countryns traditioner. Uppföljaren ”Rule 62” kom under hösten och visade upp en fullfjädrad sångerska som står med ena benet i Loretta Lynn och Patsy Clines honkytonk-boots, det andra benet i Nancy Sinatras stilrena 60-talscountrypop och med höfterna svängandes till Muscle Shoals klassiska sydstatssoul, allt snyggt och lyhört producerat av Raul Malo från The Mavericks som även låg bakom genombrottet. Det är Whitney Rose starkaste samling sånger så här långt och hyllningarna lät inte vänta på sig.

 

” The songs, all of which Rose wrote except for two, have a timeless quality—the gentle sway of “You Don’t Scare Me,” the lilting “Tied to the Wheel,” the resilient resolve of “Arizona,” the sturdy swagger of “Can’t Stop Shakin’” all being prime examples. Each sounds like a standard even on first listen. A poignant ballad like “Trucker’s Funeral” resonates as if it came from the pen of Kris Kristofferson. “Wake Me In Wyoming” is something Tammy Wynette might have sung while pouring her tears into a beer.” – Paste Magazine 8.3/10

 

 

”Den som har sett den Texas-stationerade kanadensaren på scen vet att det som mer än något annat särskiljer henne från flertalet kollegor är hur hon förenar vemodiga hjärtkrossarballader med rungande feminism-anthems, aldrig särskilt långt ifrån ett sväng med kapacitet att välta varenda guppande barstol över ända. Just svänget accentueras ytterligare på »Rule 62«, då och då med påtaglig soulkänsla. Stundom låter det klart mer Memphis än Nashville. Vidare är körinsatserna från Raul Malo rakt igenom ypperliga, lyssna bara på »You Don’t Scare Me«.Den artist som Whitney Rose allra främst bör liknas vid är nog Dwight Yoakam. I likhet med honom är hon en traditionalist som vågar tänka utanför boxen, någon som inte låter historieberättandet stå i vägen för betydelsen av dans, dans, dans, någon som inte tar sig på överdrivet stort allvar utan att för den skull någonsin tramsa till det.” – Sonic Magazine 8/10

Köp biljett